Är det minnet av grannarna i Dhu Salam

Som har gjort dina ögon så röda av tårar?

Eller är det vinden som blåser från riktningen av Kāẓima

Och blixten som lyser i den svarta natten från berget Iḍam?

Vad är det med dina ögon, att när du säger åt dem att avstå,

Gråter de bara mer? Och ditt hjärta – när du försöker väcka det, blir det bara mer förvirrat

Tror den förälskade att hans kärlek kan döljas

Mellan strömmande tårar och ett flammande hjärta?

Om det inte vore för kärleken, skulle dina tårar inte flöda över spåren som din älskade lämnat,

Inte heller skulle du vara sömnlös och minnas pilträdet och berget

Så hur kan du förneka denna kärlek när sådana ärliga vittnen

Som gråt och att se utmärglad ut har vittnat mot dig?

Kärlekens plåga har ristat två linjer av tårar och sorg

På dina kinder, bleka som bahār och röda som canam

Ja, en vision av den jag älskar kom till mig om natten, och jag kunde inte sova,

Åh, hur kärleken hindrar njutningens smak med sitt lidande!

O du som skulle förebrå mig för denna rena kärlek, acceptera min ursäkt.

Om du verkligen var rättvis, skulle du inte förebrå mig alls

Må du skonas från ett tillstånd som mitt! Min hemlighet kan inte döljas

Från mina belackare, och det kommer aldrig att finnas ett slut på min sjukdom

Du gav mig uppriktiga goda råd, men jag hörde dem inte,

Den älskande är ganska döv för dem som klandrar honom

Jag misstänkte till och med mina egna grå hårs råd som förebrådde mig,

När jag visste att ålderdomens och grå hårs råd är bortom misstanke