O du som ser mina tårar strömma likt ett ihållande regn

från mina båda ögon, medan sjukdomen tär på min kropp

Förvånas inte, även om jag blivit som livlösa kvarlevor

ty en gasell på slätten, mellan banträden och berget

Har funnit det lovligt att spilla mitt blod i de heliga månaderna

förundras istället över mitt tillstånd, ty aldrig förr

Fruktade jag motgångar, även om de sträckte sina händer mot mig

men kärleken har gjort mig döv, och mina ord talades förgäves

Ödet slog ner ett lejon med en ung gasells blick

o du som bor på slätten, kom och rädda snårets invånare!

Min älskade angrep mitt hjärta med sin blicks oräkneliga pilar

och lämnade mig irrande, berövad all vägledning

När han träffade mig och hans pil försvagade min uthållighet

förnekade jag såret och dolde pilen i mitt innersta

Ty sår tillfogade av den älskade ger mig ingen smärta

närhelst min måne uppenbarar sig, döljs själva månen

Länge har jag tillbringat mina nätter i tankar och vaka för hans skull

min själ är hans, mitt blod, min hörsel och min syn

O du som klandrar mig för att jag älskar, kärleken är ett öde

hade en sådan längtan förtärt dig, skulle du varken banna eller klandra